”EU-vänner vann valet”, ”Serbien valde Europa” kunde man läsa överst på borgarpressens websidor i hela västvärlden så snart valresultatet till det serbiska parlamentet hade offentliggjorts. Dessa rubriksättningar ansågs tydligen motsvara informationen från telegrambyråerna om att den EU-sponsrade högerkandidaten Tadic kammat hem nästan 40 % av rösterna. Längst ner i TT-Reuters brödtext kommer slutligen informationen om att ultranationalisterna kan bilda majoritetsregering med hjälp av de konservativa nationalisterna och koalitionen mellan pensionärspartiet och Milosevic gamla parti.
Det vore verkligen ett nöje, för dem av oss som har humor nog att läsa dessa förstasidor, att få ta del av en ”del 2″ från Svenska Dagbladet eller Göteborgsposten där deras utrikesredaktörer avslöjar vilket av dessa partier de vill räkna som ”EU-vänner”, eller ens som ”vänner”. Men som vanligt, när det gäller nyhetsmedia, så får man ingen ”del 2″.
Att majoriteten av det serbiska folket röstat på EU-kritiska politiker i form av högerkonservativa, högerpopulister, ultranationalistiska partier eller ”Milosevic gamla socialistparti” utesluter förstås inte alls att Serbiens kommande regering kan skriva på nya slavkontrakt med EU den kommande mandatperioden. Så demokratisk är inte den serbiska demokratin. Men till skillnad från t.ex USA:s tvåpartisystem, där spelreglerna tillåter att en segrande minoritet ”takes it all” så har den serbiska grundlagen ungefär samma valregler som den svenska grundlagen, med den skillnaden att riksdagsspären inte gäller för etniska minoriteters småpartier vilket gör det serbiska systemet aningen mer proportionellt. Mer makt åt väljarna! På pappret.
I Sverige brukar det till mycket stor del vara väljarna som avgör om blåa eller röda laget vinner spelet om regeringskansliet. Lika enkelt är det inte i semi-totalitära stater som USA eller Serbien där mediamonopol och stora affärsintressen på ett mer påtagligt sätt tagit kontrollen över valets slutskede. I Sverige brukar de större affärsintressenas partier behöva manipulera majoriteten av VÄLJARNA för att vinna valet. I Serbien räcker det som synes inte med valurnorna. Parallellt med det officiella rösträknandet pågår fortfarande ”marknadens” val där resursstarka intressen på olika sätt försöker manipulera partiledningar eller köpa över enstaka parlamentariker ”one by one”.
Precis som i USA är massmedierna i Serbien ett nödvändigt redskap för att slutligen ”vinna valet”. Därför utropades de resursstarka ”EU-vännerna” till segrare i alla de högerkanaler som stod bakom den sittande presidentens parti. Därför såg även utrikessidorna i svenska dagstidningar ut som dom gjorde. Att ”omvärldens” (ett vanligt ord för västvärldens) största mediakanaler kopierar Serbiens ”västvänliga” mediers segerrubriker är ju ingen nackdel för den sittande presidenten. EU-representanten Javier Solana (med Carl Bildt och Co bakom sig…) tog också välvilligt del i mediacirkusen bakom Tadic, med kommentarer som ”klar seger för de pro-europeiska krafterna”.
Men kampen om regeringsbildandet i Serbien står inte på något sätt mellan ”folkmajoritetens” röster och den ekonomiska makten. Då hade det varit avgjort för längesedan! Kampen står frömst mellan västeuropeiska affärsintressen och de ryska oligarkernas affärsintressen. De senaste valrörelserna i Serbien har därför slukats totalt av det maktpolitiska krig som fortfarande utkämpas mellan dessa marknadskrafter. Det är västhöger mot östhöger! Ryska Gazprom har köpt upp strategiskt viktig infrastruktur i energisektorn från den serbiska staten medan norska Telenor äger det privatiserade mobilnätet (det dyraste privatiseringsbytet hittils enligt officiella siffror) och amerikanska Phillip Morris kontrollerar landets exporterande tobaksindustri.
Någon vänster existerar inte längre i de serbiska valrörelserna. Inget annat ideologiskt alternativ heller. De människor som (utan maffia eller starka affärsintressen bakom sig) försöker etablera partier i dagens Serbien ser ut att ha valt en ändlös uppförsbacke och det är knappt att ens det USA-stödda ”Liberaldemokratiska Partiet”, ett nyliberalt parti med rötter ur OTPOR-upproret mot Milosevic, klarar riksdagsspärren. ”Liberaldemokraterna” presterade valrörelsens mest ideologiskt inriktade kampanj, men både högerväljarna och västeuropeiska affärsintressen har uppenbarligen förlitat sig mer på presidentens parti och deras tydligare realpolitiska ställningstaganden i kampen om landet.
EU hade länge alla möjligheter, inte minst i form av ekonomiska resurser, att knyta ihop säcken och säkra kontrollen över den serbiska regeringsmakten, men EU-höjdarnas politik gentemot Serbien har varit så inkonsekvent och klumpig att de fascistiska generalerna bakom ”Serbiens Radikala Parti” (det enda parti som röstade nej till ”fredsavtalet” efter NATO:s bombningar 1999) vunnit legitimitet bland vanligt folk. Hanteringen av Kosovo sedan NATO-ockupationen 1999 är dock bara 1 del av västvärldens opinionsfiasko i Serbien.
Privatiseringslagarna (påtvingade av IMF) och ”plundringsavtalen” med EU på handelsområdet har visserligen inte genererat några territoriella förluster, men massarbetslöshetens utslagning av arbetarfamiljer i de fattigaste industristäderna är väl ingen mirakelmedicin för att fiska arbetarklassens röster precis. TV-propaganda kan göra mycket med folk, men den mättar inte. Att just arbetarklassen och landets fattiga industristäder i södra Serbien slutit upp bakom ultranationalisterna handlar minst lika mycket bröd som om spelet kring Kosovo. ”Skådespel och bröd åt folket” är en beprövad och framgångsrik medicin för förnyat maktinnehav. EU har bjudit Serbien på hysteriskt mycket på skådespel de senaste åren – men glömt bort brödet.