Nyligen genomfördes en utvecklingskonferens för Västra Balkan. Arrangörslandets president gör ju nästan en klockren sammanfattning av den rådande synen på ländernas utvecklingsförutsättningar:

”Issues that now seem difficult will then be solved the European way. Every issue can be solved through economic cooperation.”

Eller hur?

Serbien deltog inte i konferensen, mot bakgrund av den territoriella oenigheten i Kosovo.

Om Sloveniens president har rätt löser sig den oenigheten med tiden genom frihandel och ökat handelsutbyte. Varför inte? Handelsutbytet mellan Kosovo och resten av världen är ju betydande redan idag. Ekonomin är visserligen nästan helt svart. Utan tvekan är det dock så att regeringarna och den organiserade brottsligheten i alla tider haft lättare för att samarbeta över etnicitetsgränserna än allmänheten i respektive land.

Låt folk bli så tillskruvade att dom bara kan stava till € (tidigare var det $) och glömmer allt annat! Alla som inte kan bli regeringsmedarbetare och nära sig på statliga medel borde alltså på kort sikt ta jobb i det kriminella – där handelsutbytet är som störst!

Men vad nyliberalernas propagandaregeringar på Balkan aldrig kommer erkänna är att det – i den verkliga världen – är mycket svårt att genom handel (svart som grå som vit) berika sig så hejdlöst som de själva gjort utan att många familjer i deras geografiska närhet (fast långt bortom deras sociala horisont) går under. Att rasistiska partier med ”enkla” lösningar är de första som slår rot i detta totalsegregerade utsugarsamhälle tycks fortfarande förvåna nyliberalerna.

Det västeuropeiska beviset för ”handeln som fredsmäklare” sägs ofta vara att Frankrike och Tyskland inte krigat med varandra på drygt 60 år sedan frihandelsavtal och andra handelsfrämjande åtgärder vidtogs efter kriget. Istället började EU-staternas militära styrkor kriga söderut och storbolagens värsta utsugarpolitik riktades mot utpressade stater i öst och syd.

Denna lösning har dock aldrig föreslagits länderna på balkan. Regionens regeringar förväntas i första hand förtrycka sina egna befolkningar samtidigt som de förväntas utveckla stabila liberala demokratier. En, på sikt, olöslig ekvation. Därför är de nationalistiska rörelserna åter på frammarsch i sydöstra Europa. Därför vågade inte Serbiens (annars mycket lojala) regering sätta sig vid bordet i Slovenien.