Vapenhandeln med militärdiktaturer lite varstans i världen besvärar inte EU. Det växande importbehovet av råvaror från Putin’s Ryssland besvärar inte EU. Den växande varuimporten från den kinesiska diktaturen tycks inte heller besvära EU – även om växthusgaserna från denna produktion anses ovälkomna. Men när Lukashenko, bortom gällande spelregler, förnyar sitt mandat från den vitryska befolkningen… Då jävlar skall det demokratiseras och EU:s regeringar hetsar varandra att ”stödja den vitryska oppositionen” och därmed ”demokratiseringen”.
Det är nästan hundra år sedan tsarväldet avskaffades i ett folkligt uppror med demokratiideal utan motsvarighet i den samtida världen. Men de gnistor som så effektivt släcktes av bolshevikerna efter den ryska revolutionen flammade aldrig upp igen. Snart har det gått 100 år och mycket lite tyder på att dagens kapitalistiska samhällsorganisation har sämre brandförsvar mot antiauktoritära normbrytare som slår gnistor omkring sig. Som stående biståndsprojekt från västmakternas politiska elit lär de vitryska ”demokratikämparna” förbli fullkomligt ofarliga i jämförelse med rörelsen bakom februarirevolutionen i Petersburg 1917. På sin höjd hade de kunnat växla ut Lukashenko mot en nyliberal folkvald diktator enligt världskapitalets önskemål så att Vitryssland likt grannländerna kan ettiketteras som ”demokrati” i västliga massmedier.
Men låt oss gå rakt på sak… En känd liberal filosof i 1800-talets England brukade hävda att en människa i ett demokratiskt inte bör tillåtas bli rik nog för att kunna köpa en annan människa. Men slaveriet avskaffades aldrig. Det moderniserades och ärvdes av den globala penningekonomin.
Det som skiljer dagens Vitryssland från grannländerna är knappast att folkflertalet känner sig mer eller mindre delaktiga i hur deras land styrs. Den avgörande skillnaden är tyvärr att vitryssarna har mat i magen, tak över huvudet och schysstare villkor vad gäller arbete och fritid. Det finns inte heller särskillt många vitryska män som bygger skyskrapor i Oslo för att hålla familjen vid liv med en femtedel av Norges lagstadgade byggarbetarlön som inkomstkälla. Det finns inte heller särskillt många vitryska kvinnor för de västeuropeiska männen att våldta mot betalning på den europeiska kontinentens bordeller och det verkar inte heller vara kvinnor ur den vitryska arbetarklassen som slavar som hembiträden i de västeuropeiska överklasshemmen.
Frånvaron av tiggare och uteliggare i Minsk måste vara en skrämmande syn för såväl EU-projektets ingenjörer som dess propagandaavdelningar. Den vitryska befolkningen är helt enkelt inte tillräckligt utblottad. Den är inte till salu på världsmarknaden. EU:s ekonomiska tillväxt i tjänstesektorn, både den vita och den svarta, är ju uppbyggd kring importen av underbetald arbetskraft som tjänar överklassmännens önskemål. De nya medlemsstaterna Rumänien och Bulgarien, med enorma regioner av massarbetslöshet och social misär, kan bara tillfälligt tillgodose behovet av desperat arbetskraft, förutsatt att EU-staterna växer ihop som det är tänkt.
Halva Moldaviens arbetskraft har redan erövrats. De ukrainska och albanska männen tar nu över såväl grovjobbet som hantverket på byggplatserna i takt med att de polska männen finner andra sätt att försörja sina familjer än att bygga billiga glashus åt den västeuropeiska överklassen. Polska och tjeckiska kvinnor ur arbetarklassen finner idag andra levnadssätt än att våldtas mot betalning. Men den europeiska överklassen vill inte sluta våldta för det och prostitutionsindustrin upprätthålls därför med hjälp av trafficking och kidnappning av flickor från Ukraina, Kosovo och andra utblottade kolonier, bortom det europeiska fortet. Länder där varje ansvarig myndighet som hade kunnat stoppa våldtäktsorganiseringen också tenderar att sälja sig till högstbjudande.
Det samarbetsavtal (SAA) som skrivits på mellan EU och Serbien förespråkar att fler av de bättre bemedlade serberna i framtiden skall ges möjlighet att resa fritt inom EU samtidigt som landets arbetarklass fritt skall kunna resa in i EU och arbeta billigt på beställning av den västeuropeiska överklassen. Om den serbiska regeringen fortsätter privatiseringspolitiken, kraschar landets välfärdssystem, drar igång en ny plundringsvåg och visar sig vara beredda att sälja Kosovo för pengar lär vi knappast få höra EU-eliten klaga över att Slobodan Milosevic auktoritära socialistparti sitter med den regering som administrerar plundringen.
Demokratisyn väger (som alltid) inte särskillt tungt när EU-eliten tar ställning till vilka ansökarregimer som skall beviljas medlemskap i unionen. NATO-medlemskap och lojalitet mot västmakterna gör naturligtvis det. Uppenbart är också att EU-eliten föredrar ansökarländer med lojala eller köpbara regimer samt en mångårigt utblottad och lättillgänglig arbetskraftsreserv. Dagens Vitryssland är därmed diskvalificerat från EU:s östutvidgning i samtliga avseenden. Arbetarna är inte tillräckligt hungriga, statsförvaltningen är lite för dyrköpt och allt tyder nu på att Moskva lägger vantarna på landet som inte föll Bryssel i smaken.
Dagens Serbien ser ut att ligga betydligt bättre till. Av föregående östurvidgning att döma lär det ändå dröja drygt ett decennium av plundring och utblottning innan Serbien erbjuds fullvärdigt EU-medlemskap – ifall unionen fortfarande existerar då. Geografiskt läge verkar dock inte vara helt oväsentligt och EU:s intagningsprocess bygger antagligen minst lika mycket på fördomar som på logiska överväganden. Moldavien ser t.ex inte ut att närma sig ett EU-inträde trots nästan två decenniers lojal västorientering och trots att en mycket stor del av landets medborgare redan bor i EU då såväl dräneringen på arbetskraft som exporten av sexslavar från detta land saknar motstycke.
På torsdag firas ”Självständighetsdagen” i Minsk med massmöte på Självständighetstorget. Det lär inte behövas särskillt mycket manipulation för att få med lokalbefolkningen på det firandet. TV-propagandan är omfattande, men det skulle knappast behövas någon statlig TV-propaganda för att arbetarklassen i Minsk skall kunna förhålla sig relativt entusiastiskt till det dagspolitiska läget. Det räcker gott med grannländernas inrikesnyheter!
Vad vore olydiga auktoritära höjdare som Lukashenko och Milosevic utan den västeuropeiska överklassens exploatering österut?
Vad vore EU-överklassen utan östeuropa? Vad vore östeuropa utan den västerländska överklassens parasiterande våldtäktsmän? Det vet vi inte än.
