Österut

Ickevåldsliga fackliga blockader som segrar tillhör inte vardagen, varken i Sverige eller på Balkan. Stålverksarbetarna på det privatiserade verket Magnohrom i industristaden Kraljevo är ett av vårens lysande undantag. Bilden kommer från deras tredje blockad av en vältrafikerad korsning utanför regeringskansliet i centrala Belgrad.

Polisledningen i Belgrad har i vanlig ordning mobiliserat för stora gatukrig denna vår, men poliserna har sedan blivit stående i ovisshet utan order om banka skiten ur sina bröder och systrar. Omvärldens närvaro i samband med valrörelser och Eurovision-finaler har uppenbarligen motiverat en ny taktik från regeringens sida.

”Dialog” vore väl att gå till överdrift, men efter lite ”money talk” fick de strejkande här löfte om utbetalning av tidigare outbetalda löner för cirka 50 miljoner svenska kronor, vilket fick tillräckligt många stålverksarbetare att vända hem och trafiken började flyta igen. Det hade varit betydligt billigare att låta kravallpolis och gendarmeri avsluta blockaden, men 50 miljoner är samtidigt ingenting i relation till totalkostnaden för att behålla regeringsmakten i landet.

De anställda på det privatiserade verket Magnohrom var inte ensamma om att kräva ut sina löner enligt löften och avtal denna vår. Inflationen för April månad stannade på 1,5 %. Enligt västorienterade massmediers ledarsidor var det mycket ansvarslöst av premiärministern att utlysa nyval när regeringen sprack eftersom den serbiska ekonomin inte tål att landet ”stannar”.

Nej, ett tillstånd där arbetare kan kräva ut sitt bröd enligt avtal och löften utan att bli misshandlade av kravallpolis, det har regeringen inte råd med i en stat som Serbien där alla inkomstbringande verksamheter enligt lagen måste auktioneras ut på den globala marknaden.

Oavsett vilket block som slutligen bildar regering i Serbien så finns hårdare lagstiftning mot strejker på dagordningen. Inget block har heller för avsikt att reformera de privatiseringslagar som tvingar staten att sälja ut alla inkomstbringande verksamheter. Inget block vågar röra den korrupta ”privatiseringsbyrån”.

Om de ”Miloseviter” som leder landets socialistparti väljer att sätta sig i regering med västmakternas nyliberala partier kan de inte bara berika sig själva och sin närmaste omgivning i vanlig ordning. De lär även kunna berika sig med ett medlemskap i sossefederationen ”Socialistinternationalen”. De måste bara ”välja en europeisk (EU-lojal) väg” heter det.

Men se där har vi ju kriterierna för europeiska partier som år 2008 vill definiera sig internationellt som ”Socialdemokrater”. Då lojaliteten gentemot det nyliberala EU-projektet ensamt väger tyngre än demokratisyn och all övrig ideologi finns det väl ingen anledning för Reinfeldt och ”Sveriges nya Arbetarparti” att vänta med sin ansökan!

Alliansen bör inte vänta med att ta sig en marsch med LO på förstamaj heller! Det är just vad den serbiske presidenten Boris Tadic och hans livvakter gjorde i Belgrad dagen efter att det symboliska SAA-avtalet hade signerats i Bryssel till klangen av Bildt och Prodis champangeskålande. Han överlevde!

Den slovenske utrikesministern Dimitrij Rupel försöker förklara hur Boris Tadic parti skall kunna regera Serbien, i enlighet med EU-elitens kompromisslösa krav, med 40 % av mandaten i landets parlament.

”There are certain problems with the mathematics, but we hope that Tadić would succeed to overcome those problems”

Att EU-eliten, oberoende av lokala valresultat anser sig ha mandat att härska på Balkan är kanske ingen nyhet, men att den europeiska statsbildningen även tror sig kunna trumfa matematikens lagar kom ändå som en total överaskning!

Vad utrikesministrarna menar men inte kan säga rakt ut är väl att dom skiter fullkomligt i om Tadic har majoritet eller inte. Makten över landet ligger inte i parlamentsledamöternas händer och den går inte förlorad bara för att västmakternas block saknar majoritet. ”Marknaden” skall säga sitt också!

Vojislav Koštunica är åter föreslagen som premiärminister i Serbien. Denna gång av ultranationalisterna. Det skulle i så fall innebära ett helt nytt regeringsunderlag, med samma premiärminister. Koštunica beslutade i februari att bryta avbryta alla kontakter med såväl de västfinansierade partierna som västmakternas ambassadörer, men hann aldrig hitta tillbaks till sina väljare och var ganska osynlig i valrörelsen där Boris Tadic och de västorienterade medierna tidigt utsåg ultranationalisten Nikolic till huvudmotståndare. Koštunicas parti fick endast 11 % av rösterna, men det är ändå sannolikt att Koštunica åter väljs till premiärminister om Socialistblocket och nationalistblocket kommer överens. Motsvarande koalition i huvudstaden har dock redan bjudit ultranationalisterna på borgmästarstolen, vilket anses vara landets ”tredje mäktigaste person”. Så gott som alla investeringar, biståndsprojekt och lån från väst spenderas fortfarande i huvudstaden Belgrad.

Jag noterar att svenska massmedier fortfarande inte rapporterat från landets regeringsbildning sedan ”EU-vänner vann valet”-rubrikerna. Undra när dom tänkte berätta för svenska läsare hur det gick med den ”EU-vänliga” regeringsbildningen. Mot bakgrund av Eurovision-finalen kan de knappast påstå att det saknades folk på plats!

De tre partierna i socialistpartiets vågmästarkoalition är dock inte överens om vilket block de skall stödja ännu. Pensionärspartiet och Socialistpartiet verkar ha valt högernationalisterna framför EU-högern. Det tredje partiet i koalitionen ”Enade Serbien” föreslår dock att koalitionen avbryter sina förhandlingar ned nationalisterna. Spricker SPS koalition mellan blocken kommer landets minoritetspartier kunna avgöra den serbiska regeringsbildningen för första gången. Det är dock inte alla etniska minoriteter som lyckats vinna mandat.

b92: SRS deputy leader Tomislav Nikolić said that he would be informing Tadić that the SRS was speaking with the DSS-NS and the SPS coalition over forming a government and that “their candidate for prime minister is [DSS leader] Vojislav Koštunica”

Lokalvalet i Belgrad slutade likadant som parlamentsvalet med socialistpartiets (SPS) koalition som vågmästare mellan det EU-stödda högerblocket och det nationalistiska högerblocket.

I Serbiens huvudstads kommunfullmäktige har nu SPS valt att gå koalition med nationalistblocket. Inte nog med det. Det mest extrema nationalistpartiet fick borgmästarstolen! Att ultraradikalen Aleksandar Vučić blir borgmästare i huvudstaden betyder bland annat att han tar kontrollen över en del biståndsprojekt och belånade infrastrukturprojekt som bedrivs i kommunal regi i huvudstaden, med kapital från väst. Stadens borgmästare brukar även fingrarna med i evenemang som Eurovision och större idrottsevenemang. Vučić lär dock inte hinna lägga sig i årets Eurovision-final.

Det är sannolikt att SPS väljer samma väg i parlamentet, men ingen självklarhet, enligt SPS nationella partiledning.

Slobodan Milosevic gamla socialistparti och de övriga partierna i den koalition som blivit ”vågmästare” efter det serbiska parlamentsvalet kommer i första hand att förhandla med Kostunica och nationalisterna. Socialistpartiets förhandlare säger till b92 att ”principen om social rättvisa” går först och är en förutsättning för partiets regeringsmedverkan.

Att den ultranationalistiska högern av socialistpartiet bedöms vara en pålitligare förhandlingspartner i dessa frågor säger naturligtvis en hel del om vad de EU-sponsrade partierna levererat det senaste decenniet.

Men parlamentariker är horor och det återstår att se vilka torskar som väger tyngst i den här dragkampen!

Länk till b92

”EU-vänner vann valet”, ”Serbien valde Europa” kunde man läsa överst på borgarpressens websidor i hela västvärlden så snart valresultatet till det serbiska parlamentet hade offentliggjorts. Dessa rubriksättningar ansågs tydligen motsvara informationen från telegrambyråerna om att den EU-sponsrade högerkandidaten Tadic kammat hem nästan 40 % av rösterna. Längst ner i TT-Reuters brödtext kommer slutligen informationen om att ultranationalisterna kan bilda majoritetsregering med hjälp av de konservativa nationalisterna och koalitionen mellan pensionärspartiet och Milosevic gamla parti.

Det vore verkligen ett nöje, för dem av oss som har humor nog att läsa dessa förstasidor, att få ta del av en ”del 2″ från Svenska Dagbladet eller Göteborgsposten där deras utrikesredaktörer avslöjar vilket av dessa partier de vill räkna som ”EU-vänner”, eller ens som ”vänner”. Men som vanligt, när det gäller nyhetsmedia, så får man ingen ”del 2″.

Att majoriteten av det serbiska folket röstat på EU-kritiska politiker i form av högerkonservativa, högerpopulister, ultranationalistiska partier eller ”Milosevic gamla socialistparti” utesluter förstås inte alls att Serbiens kommande regering kan skriva på nya slavkontrakt med EU den kommande mandatperioden. Så demokratisk är inte den serbiska demokratin. Men till skillnad från t.ex USA:s tvåpartisystem, där spelreglerna tillåter att en segrande minoritet ”takes it all” så har den serbiska grundlagen ungefär samma valregler som den svenska grundlagen, med den skillnaden att riksdagsspären inte gäller för etniska minoriteters småpartier vilket gör det serbiska systemet aningen mer proportionellt. Mer makt åt väljarna! På pappret.

I Sverige brukar det till mycket stor del vara väljarna som avgör om blåa eller röda laget vinner spelet om regeringskansliet. Lika enkelt är det inte i semi-totalitära stater som USA eller Serbien där mediamonopol och stora affärsintressen på ett mer påtagligt sätt tagit kontrollen över valets slutskede. I Sverige brukar de större affärsintressenas partier behöva manipulera majoriteten av VÄLJARNA för att vinna valet. I Serbien räcker det som synes inte med valurnorna. Parallellt med det officiella rösträknandet pågår fortfarande ”marknadens” val där resursstarka intressen på olika sätt försöker manipulera partiledningar eller köpa över enstaka parlamentariker ”one by one”.

Precis som i USA är massmedierna i Serbien ett nödvändigt redskap för att slutligen ”vinna valet”. Därför utropades de resursstarka ”EU-vännerna” till segrare i alla de högerkanaler som stod bakom den sittande presidentens parti. Därför såg även utrikessidorna i svenska dagstidningar ut som dom gjorde. Att ”omvärldens” (ett vanligt ord för västvärldens) största mediakanaler kopierar Serbiens ”västvänliga” mediers segerrubriker är ju ingen nackdel för den sittande presidenten. EU-representanten Javier Solana (med Carl Bildt och Co bakom sig…) tog också välvilligt del i mediacirkusen bakom Tadic, med kommentarer som ”klar seger för de pro-europeiska krafterna”.

Men kampen om regeringsbildandet i Serbien står inte på något sätt mellan ”folkmajoritetens” röster och den ekonomiska makten. Då hade det varit avgjort för längesedan! Kampen står frömst mellan västeuropeiska affärsintressen och de ryska oligarkernas affärsintressen. De senaste valrörelserna i Serbien har därför slukats totalt av det maktpolitiska krig som fortfarande utkämpas mellan dessa marknadskrafter. Det är västhöger mot östhöger! Ryska Gazprom har köpt upp strategiskt viktig infrastruktur i energisektorn från den serbiska staten medan norska Telenor äger det privatiserade mobilnätet (det dyraste privatiseringsbytet hittils enligt officiella siffror) och amerikanska Phillip Morris kontrollerar landets exporterande tobaksindustri.

Någon vänster existerar inte längre i de serbiska valrörelserna. Inget annat ideologiskt alternativ heller. De människor som (utan maffia eller starka affärsintressen bakom sig) försöker etablera partier i dagens Serbien ser ut att ha valt en ändlös uppförsbacke och det är knappt att ens det USA-stödda ”Liberaldemokratiska Partiet”, ett nyliberalt parti med rötter ur OTPOR-upproret mot Milosevic, klarar riksdagsspärren. ”Liberaldemokraterna” presterade valrörelsens mest ideologiskt inriktade kampanj, men både högerväljarna och västeuropeiska affärsintressen har uppenbarligen förlitat sig mer på presidentens parti och deras tydligare realpolitiska ställningstaganden i kampen om landet.

EU hade länge alla möjligheter, inte minst i form av ekonomiska resurser, att knyta ihop säcken och säkra kontrollen över den serbiska regeringsmakten, men EU-höjdarnas politik gentemot Serbien har varit så inkonsekvent och klumpig att de fascistiska generalerna bakom ”Serbiens Radikala Parti” (det enda parti som röstade nej till ”fredsavtalet” efter NATO:s bombningar 1999) vunnit legitimitet bland vanligt folk. Hanteringen av Kosovo sedan NATO-ockupationen 1999 är dock bara 1 del av västvärldens opinionsfiasko i Serbien.

Privatiseringslagarna (påtvingade av IMF) och ”plundringsavtalen” med EU på handelsområdet har visserligen inte genererat några territoriella förluster, men massarbetslöshetens utslagning av arbetarfamiljer i de fattigaste industristäderna är väl ingen mirakelmedicin för att fiska arbetarklassens röster precis. TV-propaganda kan göra mycket med folk, men den mättar inte. Att just arbetarklassen och landets fattiga industristäder i södra Serbien slutit upp bakom ultranationalisterna handlar minst lika mycket bröd som om spelet kring Kosovo. ”Skådespel och bröd åt folket” är en beprövad och framgångsrik medicin för förnyat maktinnehav. EU har bjudit Serbien på hysteriskt mycket på skådespel de senaste åren – men glömt bort brödet.

Jag ser vad jag ser,

hör vad jag hör

och det lär märkas vad jag tycker om det.